Dömd av ens sjukdom

3 augusti 2021
Dömd av ens sjukdom

Jag tycker att  det är sorgligt och beklagligt hur man blir behandlad  som "vanlig" svensk medmorgare idag. Jag har aldrig i hela mitt liv förstått de som sagt att vi har det så bra i sverige, samhället sviker när de behövs och de som sagt till mig att vi har bra vård i sverige. Bra vård för vilka brukar jag alltid fråga? utan att få något svar. För de som är friska brukar jag då efter tänka. 

Vården i sverige försökte kanske hjälpa mig när jag var ung, förlamad och inte kunde prata för mig själv. Men när jag blev äldre så lyssnade de flesta inte på någonting jag sa.  De har felbehandlat mig. Inte gjort behandlingar och undersökningar som borde ha gjort, som jag skulle haft rätt till och som skulle ha gjorts. Jag har fått gå med  obehandlad smärta i hur många år som helst, obehandlad epilepsi och en axelled ur led i åratal utan att läkarna har gjort någonting annat än att skyllt på varandra och på mig som patient.

När jag försökt berätta att de måste hjälpa mig att det känns inte rätt i min kropp, att jag har ont. För ont att jag inte stått ut, min kropp går inte att använda och jag och min familj har berättat hur jag legat i epilepsi gramal anfall ett flertal gånger, ibland har jag haft flera anfall i veckan. Tänk vad de anfallen har gjort med min kropp, både fysiskt och fysiskt. Ibland pågrund utav epilepi men att jag även ibland får epilepsi kramper av smärtorna jag har när de blir för svåra.

Istället för att lyssna på att lyssna på mig, undersöka mig och behandla mig som man ska göra så gör de ingenting alls och skyller ifrån sig som de flesta inom vården tyvärr så de slipper ta ansvar. Detta har gjort att jag fått ringa runt till alla och själv fått hålla all kontakt mellan, är det rätt? Tillslut tog även min ork slut..

Jag la mig ner på mina bara knän och bad er om en vårdplanering 2018 för att få ordning på ert sammarbete. Hur lång tid fick inte jag tjata till mig och stå upp för mig själv och för det jag har rätt till innan denna vårdplanering blev av? Den vårdplanneringen som jag efteråt inte visste om jag skulle skratta eller gråta åt för ingenting blev gjort efter den iallafall. Bara en massa lovande som sen visade sig bara vara ord. Allt är idag uppe i patientnämden och hos löf idag, alla enheterna har jag anmält.  

Jag vet att det finns hjälp att få, jag vet att det går att hjälpa människor om man vill för jag har själv alltid själv jobbat inom vården. Jag anser att inom mitt fall så handlar det om okunskap och ovilja! Om man verkligen vill så gör man det och vet man inte hur man ska kunna hjälpa någon så tar man reda på det,så är det i min värld. 

När jag visade mig svag och bad det svenska samhället en enda gång om hjälp vad gjorde ni? 

Jag blev anmäld till socialtjänsten för att jag fick ett epilepsi anfall när barnen var hemma. Beatrice hämtade min medicin och de lade mig ner medan de hade magnus i telefonen som var påväg hem från jobbet då. Jag blev frågesatt över mitt föräldraskap för att jag har epilepsi. Fyfan för er. Ni frågesatte mig trots att jag sa att hur mycket jag än ville så kunde jag inte bli kvitt min sjukdom. Men vår handläggare på socialtjänsten däremot vågade inte frågasätta rektorn  på min sons skola, varför hon tyckte det var okej att en 7åring kom hem varje dag till en sjuk mamma istället för att få vara på fritids (rektorn vägrade låta robin vara på fritids tills magnus kom hem från jobbet, hon sa att det inte var hennes problem om robin kom hem och jag fått ett anfall. Tex var inne på akuten eller låg medvetlös och han inte tog sig in, inte heller ville socialtjänsten heller vara oss behjälpliga. ). Det var en sjuk tid och även om jag visste att jag gjorde allt för mina barn visste jag att jag kunde aldrig vinna mot min sjukdom.

Ni sa att det var för mina barn bästa,mina barn säger att utredningen bara fick dom att må sämre. De förstår inte varför,  de frågar mig  varför frågar de oss om du ger oss mat och när du lägger oss mamma när vi alltid äter och det bor fullt med barn runt oss som aldrig får någon mat hemma, nya kläder och deras föräldrar bryr sig aldrig om vad dom gör  eller om hur sent dom är ute på kvällarna?

Vad annat än ja snälla du, det undrar jag också kan jag svara dom? 

 

 

 

Kommentera

Senaste inläggen

Tro, hopp, kärlek

Jag gör det jag tror på och det jag behöver och vill ha. jag kämpar …

Tro, hopp, kärlek
10 sep 2021

Har man ett val

Ovissheten är den värsta känslan jag vet. Nu är jag inskriven här, fått mitt sip …

Har man ett val
19 aug 2021

val

Jag känner att jag har två val att ta, det ena är att lyssna på …

val
13 aug 2021

Även du kan se vad hunden känner

Sia var målmedveten under hela resan, det var som att hon tänkte, nu har du …

Även du kan se vad hunden känner
30 jul 2021

Vårt paradis

Vår resa började med buss från Piteå busstation till umeå station för byte till tåg …

Vårt paradis
21 jul 2021
Fler inlägg