Farfar

12 april 2021
Farfar

Jag gick ner för vår gata, det små regnade och hade hunnit bli höst ute regndropparna som rann ner längst över min kind tillsammans med mina tårar var kalla, jag var påväg mot skogen. Till platsen, där jag kunde känna en sorts frihetet. Jag var bara 5 år men jag hade redan då så många tankar att sortera, denna dag hade min farfar somnat in. Jag hade inte fått träffa honom efter han dött, jag hade hört hur de vuxna runt omkring mig pratat om hur han vaknat upp på natten och gått och satt sig i vardagsrummet på sin gungstol på vänster sida mot väggen och att han där hade somnat in, de sa att han hade fått en hjärtinfarkt, farmor hade hittat honom där på morgonen. Jag förstod aldrig riktigt varför jag inte fick träffa min farfar. De vuxna pratade om att det var inget vi barn behövde. Varför behövde inte jag det lika mycket som dom, undrade jag? 

Jag såg upp mot himlen, jag önskade mig en sak. Snälla farfar var med mig, skydda mig och bli min skyddsängel genom hela mitt liv! 

Jag såg att Håkan som tog hand om elljusspåret nyss hade varit och harvat där, för vattenpölarna var inte djupa alls. Så fort jag svängde vänster upp mot skogen så började jag springa, i vanliga fall när jag brukade springa så försvann mina tankar. Inte denna gång, hur fort jag än sprang så fanns de med mig. Jag visste på denna tid inte  att det var min flykt, mitt sätt att hantera mina känslor, utan hade lärt mig  att det var det jag kunde göra för att kontrollera mina tankar. Hur som helst så brukade det oftast fungera men inte denna gång, jag sprang fort, fort upp över den lilla backen vid det röda lilla skjulet tog jag vänster igen fortsatte förbi där det sen blev skolans skolskog. Jag kände hur ont det gjorde inom mig, tårar började komma igen. Tillslut kändes det som att jag inte fick någon luft. Tillslut satt jag där mitt i skogen och bara grät och frågade mig varför? Varför var det just han som lämnade mig? 

Det jag inte förstod då var att döden var någonting som skulle hände oss alla en dag. Det här var min första gång någon nära mig, som jag älskade lämnade mig och jag förstod inte varför det hände.  Jag undrade om det var mitt fel, för att jag inte fick säga hej då till honom?

Jag var bara ett barn..

 

Kommentera

Senaste inläggen

Även du kan se vad hunden känner

Sia var målmedveten under hela resan, det var som att hon tänkte, nu har du …

Även du kan se vad hunden känner
30 jul 2021

Vårt paradis

Vår resa började med buss från Piteå busstation till umeå station för byte till tåg …

Vårt paradis
21 jul 2021

Jag tog mig hit

Jag fick ju som sagt omplanera hela mitt liv känns det som,. Jag fick från …

Jag tog mig hit
20 jul 2021

Nu är jag fri

  Jag vet inte hur många gånger jag har börjat skriva denna text, varje gång …

Nu är jag fri
20 jun 2021

Nu är jag här

Ibland när jag och hundarna tränar, speciellt när jag tränar hundarna tillsammans brukar jag stanna …

Nu är jag här
12 jun 2021
Fler inlägg