När mitt inre vill få ro

2 februari 2021
När mitt inre vill få ro

Att vara rättvis och ödmjuk är något jag alltid lyckats vara trots alla hugg i ryggen jag fått ta utav det. Det som gjort att jag fortsatt vara det trots att jag ofta fått höra att jag varit naiv eller blåögd,är för att jag alltid trott att bakom all elakhet, alla misstag finns det en anledning, en förklaring, ett varför, jag tänker att genom att vara ödmjuk så tar man sig längst, det sägs väl även att ärlighet varar längst? 

 

Jag vill fortsätta tycka att alla är lika mycket värda, att bara man vågar så kan man lyckats och även det man trott vara omöjligt kan gå,prövar man inte så kommer man aldrig få veta.. Att de som drömmer stort når högre.. . Jag kommer alltid hata orättvisa och jag kommer alltid stå för det jag tycker även om jag inte kommer passa in i någon mall som vi svenskar tycks tro är det viktigaste i detta land. 

 

Sverige för mig är ett land där jag växte upp med att få vara den där livliga, energifyllda,framåt tjejen som hade tio bollar i luften samtidigt. För mig var man min vän och lika mkt värd vare sig man var svart,vit,gul eller om man var ett djur, för mig får man vara den man är, det som spelar någon roll är hur man är, inte hur man ser ut eller vart man kommer ifrån. 

 

 Jag hade ingen tid till att rita eller pyssla men jag var snabb,duktig på sporter och ödmjuk mot de som var de mot mig och mina och jag har alltid varit väldigt rädd för att göra fel. enda gången mitt tålamod fanns var när jag tränade med mina hundar, red, hitta lösningar på allting,eller när jag sprang. Jag fick växa upp och vara jag och blev trots all min osäkerhet som aldrig syntes en stark liten tjej som aldrig gav upp oavsett, och jag fanns där för alla oavsett vad. 

 

Idag när jag ser hur sjuk detta trygga Sverige blivit så känner jag panik för att jag har två barn så lik sin mor och de det är inte till deras fördel i denna grymma värld. Även jag har fått bli tvungen att inse att mina barn ej kommer kunna få växa upp som mig. Jag önskar att jag kunnat gett utav min styrka till dom,känns som att Sverige tappat allt de stod för och gett upp. Mina barn ska inte växa upp och tro att de är sämre än andra, inte få vara med för att de ej passar in i någon idiotiskt mall eller bli behandlad som luft eller bli kallad för horunge för att de är vit eller bli behandlade som luft på grund utav kulturkrocken som idag blivit. De som är känsliga blir kallade för svaga och de osäkra barnen får höra att de är töntar. 

 

 Det är mitt ansvar som föräldrar att lära mina barn vad som är rätt och fel, men jag känner att jag inte vill lära dom om hur det idag är att leva i detta land, inte bara för att den blivit så sjukt, utan även för att det är så långt ifrån vad rättvisa är för mig. Kanske är det lättare att växa upp i Norra Sverige än i Södra Sverige än idag men jag känner inte igen mig här heller… det är inte längre mitt hem.. Det finns antagligen bättre och sämre ställen förr som nu men hur länge till? Det är vi föräldrar som uppfostrar våra barn men vart är samhället när föräldrarna behöver stöd? 

De skapar avdelningar på landstinget och anställer personal till helt onödiga uppgifter, när personal inne på avdelningar får kämpa underbemanade, göra sysslor de inte har behörigheter till, för att det måste göras! 

De låser in kommunens anställda och skyddar dom från att behöva träffa sina kunder de inte gör sina arbetsuppgifter för. För det är ju just det vi är för dom, kunder. Vi betalar ju skatt varje månad för att kommunen ska hjälpa när vi behöver dom. Ändå sitter de på sina höga stolar och använder oss som några schackdockor, skyller på varandra, påstår att ansökningar råkas komma bort att de inte har befogenheter till det man ber om. Har de ens läst socialtjänstlagen frågar jag mig!? Jag är mest besviken och arg för att när jag tillslut ändå visar mitt sårbara jag så fortsätter ni sparka på mig. Jag vet att jag inte får slå någon av er men jag tycker ni förtjänar att höra att det är vad jag vill. Man får det man förtjänar, jag kanske även förtjänar allt jag lider för men inte mina barn! 

Är inte detta sjukt, vad är det då?! 

Allt jag ber om är lugn och ro.. 

 

 

Personer säger att det var bättre förr,du skulle jobba med behandling förr,du är inte svensk eller att det är försent och att jag inget kan göra för att påverka. Att min frustration kommer bränna ut mig, ja det har det gjort men jag kan och kommer aldrig ge upp, så länge hoppet finns kvar så finns det kraft att få! 

 

passivitet bland djur tyder ofta på att hoppet för frihet försvunnit. Alltså att man gett upp, jag har flera gånger gråtit och frågat hur jag kunde vara så dum att skaffa barn till denna värld. Kanske just för att jag är naiv och blåögd så har mitt hopp inte försvunnit och jag tror på att allt går bara man vill och kämpar. Jag har ofta blivit den jobbiga för att jag varit frågvis, gett en motfråga eller tjatig för att jag vill veta. Även den obehagliga för att jag alltid sagt vad jag tycker, inte bara suttit och hållt med. Jag är nu vuxen och kan förstå varför jag alltid känt mig annorlunda och inte varit eller är normal eller som svenskar ska vara. Jag tycker heller inte synd om mig för att allt lidande som varit min vardag. Klart jag känt mig nere ibland för all smärta jag ständigt har, men det är alla runt omkring mig som stått runt omkring mig och sett på utan att ha kunnat påverka hur jag sakta blivit sämre jag tyckt synd om, jag har tappat kontrollen över min smärta och den ger mig massa olika symtom, både psykiskt och fysiskt. Jag är helt slut, 

 

jag funderar ofta under mina epilepsi anfall om det är denna gång det snurrar om på riktigt, därför säger jag varje gång jag kommer tillbaka till verkligheten, jag är här nu. Jag kom tillbaka, för jag är oftast även medveten under mina anfall, fast som att jag vet att det är i en annan värld, men jag hör och jag kan se rakt fram fast jag är paralyserad. jag hållt på att förlora mitt liv flera gånger,jag fått kämpa för att lära mig allt på nytt, jag är medveten om att min smärtproblematik blir värre med åren,för att jag blivit utsatt för saker man ej ska behöva eller för alla tårar eller ångest jag haft över det mesta i mitt liv. I de flesta fall har vi människor egentligen bara två val. Det är att kämpa och leva eller ge upp inte göra någonting och bli som hästen jag tidigare skrev om. Jag gjorde ett val och valde livet och är idag samma lilla tjej som när jag växte upp,jag tänker aldrig ge upp och jag tror fortfarande att allt går bra man vill. 

Kommentera

Senaste inläggen

Även du kan se vad hunden känner

Sia var målmedveten under hela resan, det var som att hon tänkte, nu har du …

Även du kan se vad hunden känner
30 jul 2021

Vårt paradis

Vår resa började med buss från Piteå busstation till umeå station för byte till tåg …

Vårt paradis
21 jul 2021

Jag tog mig hit

Jag fick ju som sagt omplanera hela mitt liv känns det som,. Jag fick från …

Jag tog mig hit
20 jul 2021

Nu är jag fri

  Jag vet inte hur många gånger jag har börjat skriva denna text, varje gång …

Nu är jag fri
20 jun 2021

Nu är jag här

Ibland när jag och hundarna tränar, speciellt när jag tränar hundarna tillsammans brukar jag stanna …

Nu är jag här
12 jun 2021
Fler inlägg