Nu är jag fri

20 juni 2021
Nu är jag fri

 

Jag vet inte hur många gånger jag har börjat skriva denna text, varje gång har jag suddat ut den. Aldrig så har har jag klarat av att få ihop den heller.antingen har jag varit för förtvivlad, arg, eller ledsen att jag börjat gråta i panik.

Jag visste inte vad jag skulle göra med alla känslorna jag fick inom mig varje gång jag började skriva. Oftast från början var jag så arg, less och beslutsam till vad jag gjorde men ju mer jag skrev ju mer osäker blev jag. .

Mitt största trauma innan var när min farfar hade dött och, det som nu hänt kunde jag inte kontrollera genom att jag springa bort, hur fort jag än sprang så gick det inte.

Denna gång var en gång jag hamnade i kaos på riktigt, jag hade aldrig lärt mig att hantera kaos och ju fort jag än sprang så gick det inte att springa ifrån, Mina tankar var ändå med mig, Jag kunde inte längre springa ifrån dom. Jag visste inte hur jag skulle kontrollera kaoset inom mig, nu var det kaos på riktigt. 

Idag 22 år efter så har jag övervägt, planerat, analyserat, vänt på saker. Ja, jag är nog rätt klar med min egen bearbetning. Mina planeringar har hunnits ädrats genom åren, min smärta och mina sår kommer aldrig försvinna men de är inte längre öppna utan de behöver antagligen nu sitt avslut, mitt avslut. Mitt sätt, att inte göra någonting dumt, men att få ett avslut. Jag är uppfostrad till att stå för det jag gör och lärd att man ska säga om någonting händer en. Jag önskar att vi blev fler som stod upp för oss och vad som händer i vårt samhälle.Det tragiska är att jag aldrig haft en tanke på polisanmälan (samhället brukar svika) 

 

Jag hade lyckats vända överfallen mot mig, även om jag innerst inne visste att det mannen gjort mot mig inte varit rätt, tog det ändå mig 22 år att ta steget, innan jag var redo att berätta. Varje gång jag tänkte ta mig kraft så svepte samvetet över mig, hur ledsen jag skulle göra min familj om jag berättade för dom eller det kändes som att jag skulle skämma ut dom om jag sa någonting, som att det var jag som var den smutsiga. Så det slutade alltid likadant, jag skadade alltid mig själv, jag blev väldigt destruktiv på väldigt många olika sätt. Enligt mig är det den sjuke som hittar de sjuka sakerna och det går snabbt. Inte tvärt om som de flesta tror för de finns alltid omkring oss, vart vi än finns. Den sjuke klarar dock oftast inte kontrollen av att stå emot tråkigt nog, inte utan hjälp. Hjälp som inte finns att få. 

 

Idag känner jag att jag inte har någon jag behöver skydda eller gett en chans därför känns det rätt för mig att äntligen få säga allt, nu har jag ingenting längre inom mig, jag är äntligen fri.

 

  jag vill berätta vad jag har fått växa upp med att bära inom mig, det har även tyvärr också  präglat hela min ungdom, skadat mig och tvingat mig att växae upp  mitt liv i en skadad värld.

Jag tog mig upp även om mannen förstörde mig, jag vet att det är en svår väg att gå och det är tungt. Men jag vet också att det går. Jag frågade mig ibland genom mina panikångestattacker om det är värt det, var det inte bara lättare att bara ge upp?

jag skrek, grät och sa att jag inte längre orkade, att jag måste ge upp, jag lyckades ändå hålla mitt hopp uppe under dessa perioder så det gick, . Jag anser att . så länge man lyckas hålla hoppet uppe så kommer det att gå, det är om hoppet slocknar det blir en fara. 

 

Jag hade levt en jätte bra barndom fram till en familj flyttade till min kommun och blev en del av min familjs liv, mitt trauma. jag var 13 år gammal. 

Mitt första trauma hände mig när jag blev sexuellt utnyttjad av min mammas kompis man. Hans fru var heller inte snäll, det fick mig till och med att fundera på om hon var likadan,minns jag. Hon gav mig ofta elaka kommentarer eller antydningar.beordrade mig att göra saker och var en riktig översittare, det kändes som att hon ville att man skulle slava för henne. 

Det fick min mamma att bli likadan mot mig,kvinnan ansåg att hon var mer värd än andra, Hon var högfärdig och dryg och jag förstod inte varför människor ville vara med kvinnan, hon var ju likadan mot alla människor . Kvinnan hade ett  övergrepp om min mamma, mamma gjorde och tyckte precis som henne, jag försökte få min mamma att förstå att kvinnan var elak. Såklart vägrade hon att lyssna och det var jag som hade fel sa alltid mamma, när jag blev äldre var jag bara glad av att komma bort från familjen och faktiskt blev det ju även bort från min egen mamma med. För mig blev det ändå en befrielse det var då jag kunde börja jobba med mig själv. När jag kom bort från allt. 

 

 Allt jag gjorde var fel, jag skulle ha gjort skulle varit annars och fick hela tiden höra hur dålig andra tyckte att jag var. Tänk vad det gjorde för min redan skadade självkänsla, hennes man som jag redan tvingades vara hos som, utnyttjat mig sexuellt, som jag var rädd för. Han satt jag hos och fick höra hur dålig jag var istället för att få göra saker en 13åring vill göra på sin fritid. jag sa aldrig någonsin något till mamma förän jag var 31år gammal, gjorde hon det jag förväntade mig? Såklart. 32 eller 33år var jag när pappa fick veta det. Flera år efter jag bearbetat detta trauma privat när jag kände att jag var redo. När jag var liten sa jag aldrig nå till mamma dels för att jag på något sjukt sätt tyckte att det var mitt eget fel, eller jag minns iallafall att mina tankar brottades med det. men jag var också tyst till min mamma för att jag var rädd för att hon och vännen skulle säga att jag hittat på det, att mamma skulle förlora sin vän och jag skulle få skulden för det eller  för att jag var rädd att min pappa, om jag sa något åt honom, om han skulle ha blivit så arg och gjort mannen något och pappa försvunnit. Vad hade jag gjort då? 

Jag valde därför att bära på allting själv. Jag var bara ett rädd litet barn med dålig självkänsla. 

 

 

Mannen som fortfarande bor i piteå var en vuxen man som hade både min respekt och andras respekt och förtroende. Han hade lyckats skapa ett sånt förtroende och makt att när han sen sa att det skulle stanna mellan oss så visste han att jag inte skulle våga säga någonting eftersom han var i en maktposition till mig. . (de vet hur de ska göra) Han svek mig, hela mitt förtroende för vuxenvärlden sattes på prov. Jag var då 13år och bästa vän även till hans frus idag döda son som jag aldrig efter detta kunde vara ärlig mot.jag lärde känna familjen något år innan de flyttade till piteå. jag klarade inte ens av att gå på hans frus sons begravning pågrund av mannen som förgrep sig på mig. Jag känner idag igen såna män som han och jag hatar dom, jag hatar dom för att dom krossar barns liv, deras framtid sätts på spel och vissa av oss klarar inte ens av att ta sig vidare, det är för tungt och tyvärr för dålig hjälp att få, även många av oss precis som jag vågar inte säga någonting. Det gör mig ledsen och jag kan även bli besviken på när jag tänker på hur många av männen som går fria och fortsätter sina liv som ingenting hänt efteråt. 

 

Olyckligtvis för både mig och mannen så trots min skoterolycka 2001 när jag var 15år och fick skallskador så mindes jag, jag mindes precis allting. Du ringde mig flera gånger när du var borta på ditt jobb och frågade mig saker, tro mig när jag säger dig. Jag har aldrig varit dum och jag förstod att det du undrade var, om jag kom ihåg vad du hade gjort mot mig. Jag har många gånger undrat varför eller hur han kunde vara så korkad att ta den risken. 

 

Det var rätt korkat gjort av honom för min hjärna hade tryckt bort mkt, han påminde mig. Det gjorde det jobbigare för mig, samtidigt som att jag idag vet att man måste våga möta det för att kunna ta sig vidare sen, så det var ju även bra för mig för jag tog mig ju vidare tillslut. Däremot började jag redan då berätta lite saker för andra, jag var ändå så många år efter så otroligt rädd fortfarande och ville inte att någon annan skulle bli inblandad.Jag minns att jag ofta sa till vänner och tänkte att okej denna gång är jag tyst men får jag veta att han gör det med sin egen dotter så berättar jag allt för hennes skull. Om mannen gjort henne någonting. 

 

Hur kunde jag tänka att jag skyddade henne då? Då hade det ju varit försent. 

Min pappa sa mig när jag var liten att man ska inte sträva efter att bli rik eller som alla andra utan man ska sträva efter att få det man behöver. 

Idag tror jag att jag förstår. 

 

Kommentera

Senaste inläggen

Min lilla vän

Jag tappar lätt fokus, speciellt när jag blir stressad. Jag glömmer så lätt bort vem …

Min lilla vän
6 okt 2021

Hela mitt liv

Människor säger att andra flyr av rädsla och ja många gånger så är det så …

Hela mitt liv
30 sep 2021

Destruktivitetens värld

Om jag berättade om mitt liv skulle du få höra om mycket sorg, smärta och …

Destruktivitetens värld
30 sep 2021

Tro, hopp, kärlek

Jag gör det jag tror på och det jag behöver och vill ha. jag kämpar …

Tro, hopp, kärlek
10 sep 2021

Har man ett val

Ovissheten är den värsta känslan jag vet. Nu är jag inskriven här, fått mitt sip …

Har man ett val
19 aug 2021
Fler inlägg