Vårt paradis

21 juli 2021
Vårt paradis

Vår resa började med buss från Piteå busstation till umeå station för byte till tåg vidare till arlanda för att sen dagen efter flyga till vårt radhus i torrevieja som vi köpt och skulle åka och hämta nycklarna till den 7 juni. Jag hade aldrig förr varit just i torrevieja men älskade klimatet, öppenheten och jag hade alltid alltid älskat utlandet och drömt att jag en gång skulle bo och äga någonting jag kunde ge till mina barn efter mig, jag tror att så länge man kämpar och vill någonting nog mycket så kommer man en dag att lyckas.

Väl nere upptäckte vi att vi köpt en fin bungalow  som det kallas här, men radhus i sverige.

Jag hade aldrig förr varit i torrevieja utan valde ut stället på kartan och läste att det fanns mycket för barnen att göra här. 

En månad ungefär tog det för min hjärna att sluta stressa omkring innan jag kunde kliva upp och säga att idag tänker jag inte göra någonting. Mina barn har en jätte stor och fin bassäng framför terassen och vänner i husen brevid. Jag har ont, ni har saker att göra. Det är skönt att ha allt så nära sig och vill vi göra någonting annat är det just brevid, lite bortskämda är vi allt här. 

Denna tid har även varit jobbiga på olika sätt för hela vår familj, vi måste påminna oss om att vi gör en stor resa, den kommer få oss att växa, ge oss möjligheter vi sldrig hade fått men det är också väldigt viktigt att vi håller ihop. Känslomässigt är det tufft på så många sätt även om det här är det man vill så saknar man ju så många personer, man är i ett helt nytt land, med ett helt nytt språk, vi kommer klara det och vi kommer lära oss mycket på vägen, vi kommer gå men att sakna är aldrig fel.jag funderar ibland på att när denna resa är nog förvirrande för mig som vuxen, vilket kaos är det då inte i mina barn? 

Jag pratar väldigt ofta med mina barn om hur dom mår, hur dom tänker, känner, vad dom tycker varit svårt och så. Jag tror att jag måste lyssna på dom också. Jag tror det är väldigt viktigt annars känner dom sig bortglömda. Jag försöker alltid göra allt för dom men det känns som att jag aldrig kommer räcka till pågrund utav min epilepsi och mina skador. Det dåliga samvetet gror i mig. Det är väl någonting jag får lära mig att leva med. Jag brukar säga att jag kan bara göra allt jag kan och klarar.

Oftast älskar jag mina  dagar här, jag har fått chansen att få träffa och lära känna  underbara personer er med personligheter jag önskar att jag stött på fler av i sverige. Långt ifrån alla men ja det finns fler av oss som mig här, personer som alltid behållt hoppet och vill ha ut det bästa av livet. För mig är det styrka! 

Varför skulle man inte sträva efter att få ut det mesta? 

Kommentera

Senaste inläggen

Tro, hopp, kärlek

Jag gör det jag tror på och det jag behöver och vill ha. jag kämpar …

Tro, hopp, kärlek
10 sep 2021

Har man ett val

Ovissheten är den värsta känslan jag vet. Nu är jag inskriven här, fått mitt sip …

Har man ett val
19 aug 2021

val

Jag känner att jag har två val att ta, det ena är att lyssna på …

val
13 aug 2021

Dömd av ens sjukdom

Jag tycker att  det är sorgligt och beklagligt hur man blir behandlad  som "vanlig" svensk …

Dömd av ens sjukdom
3 aug 2021

Även du kan se vad hunden känner

Sia var målmedveten under hela resan, det var som att hon tänkte, nu har du …

Även du kan se vad hunden känner
30 jul 2021
Fler inlägg